Jag ligger och lyssnar på flygplanen. Det är mörkt och kallt ute. Klockan är alldeles för lite, och jag är klarvaken. Jag tänker på hur jag skulle vilja namnge färger, ta en förtidig morgon promenad, röka, tända ljus, dricka te och beskåda soluppgången. Jag tänker på sommarens minnen, på hur fort det blev höst och på att stjärnorna och himlen är det vackraste jag vet.
Det är så typiskt mig att bli sentimental under gryningen. Jag vet inte om det är för att man kanske verkligen känner av livet då, när morgonen föds och stjärnorna viker undan för en ny dag.
Jag tänker ofta på Harry vid sånna här tillfällen, när jag känner att hösten är på väg, kylan bäddar in mina fötter och himlen färgas röd och gul av flygande löv, då är det jag behöver min vän: hans tankar, ord, leende och värmande händer.
Kråkorna sjunger utanför och rosiga akvareller målar himlen. Nu är det söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar