Vi gick arm i arm hem genom tysta Stockholm mot tåget. Vi läste tatueringstidningar, diskuterade drömtydning, hypnosterapi och födelsedagsfirande för att fördriva tiden mot varma hus och sängar med fluffiga kuddar.
Just nu ligger jag i mitt mörka rum och lyssnar på en fantastisk röst som får mig att vandra in bland inlåsta tankar och minnen. Allt gick så fort, allt det där. Varma sommarvindar, blickar och oundvikligheten. Det märkte mig och trots att tiden verkligen går fort framåt, och man har gått vidare, och även om det känns länge sen jag fick ge upp en lönlös kamp för ingenting så blir det ändå svårt att låta bli att tänka på hur allt blev, och vad som kunde ha hänt "om"... Jag saknar det inte, för vad finns det att sakna? Men jag tänker ändå om, och på hur jag ska tackla det oundvikliga. För snart så möts vi igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar