Jag gillar inte när folk, knått, människor, varelser och idiotiska föräldrar gör illa mina vänner. Jag går i motattack och blir arg, väldigt arg. Var är det för idiotiskt att snacka skit om familjemedlemmar, att inte kunna svälja sin stolthet när andra erbjuder hjälp, att tro att det bara är du och dina problem som betyder någonting - "gör rum för mig och mina känslor!" Eller det värsta, att se hur människor sliter sönder sig själva för att hjälpa just dig, och bara stå och titta på utan att göra någonting, att låta personen slita och du stampar henne/honom i ansiktet och går din väg, och använder vännens kropp som brygga till din (EGO!) destination.
Vad hände med omtanke, "behandla andra som du själv vill bli behandlad", godhet och mod? Det försvann i följd med att kroppskomplex, lyckopiller, den moderna familjen och självgodheten blev inne.
Varför gör människor illa andra människor för att kunna må bättre själva? Vad gör det moraliskt rätt? Hur kan man sova på natten? Jag vill inte gå runt och vara sur för att familj, vänner och ovänner gör illa varandra.
Och visst, nu är det väl någon som tänker "MEN BRY DIG INTE DÅ RÅ!"
Men då svarar jag; är det något fel med att bry sig? Kan man inte får tycka att alla människor ska ha en chans att få mår bra? Kan man inte få protestera när man ser hur någon självgod jävel sårar folk gång på gång på gång, för att den anser att förnedring är det enda sättet man kan känna sig bättre igenom - andras förnedring?
Varför skriver jag det här för? För att jag är trött på att det är mörkt och hur folk verkar skylla på det som en ursäkt att vara för jävliga. Speciellt idag. Gaska upp dig och tänkte inte bara på dig själv. Vem gav dig rätten att såra andra? Gå och dra något gammalt över dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar