Och så var det det där med svensk vinter depression. Den som smyger sig in mellan husen, ut på gatorna och in i befolkningens lungor. De andas in och sitter fast där fem till sex månader av året. YES.
Jag brukar alltid skylla på/gömma mig bakom julstöket, snön och all julbelysning och säga att "nej nej, jag är inte deppig i år inte, i år blir det en glad jul". Man tittar på sina fantastiska nära och kära, och inbillar sig att i år så är det väl lite gladare stämning, att juletid med stök och bök faktiskt gett oss alla en bra känsla i magen. Det är humbugg det. Rak igenom. Bara skit snack. För även om man tänker; positiv, glad och snäll, positiv, glad och snäll så visst går mörkret en lite på nerverna. Ni vet det där irriterande bruset från ett trasigt headset, eller det gnissliga hjulet från cykeln, smärtan av att halka ner för isiga backar i kjol och nya strumpbyxor, stenen längst fram i skon som inte vill trilla ut eller den där vidriga grannhunden som kissar i ens skor och skäller så fort man går förbi så det gör ont i ryggmärgen.
Där har ni vinterdeppen. Och jag ska berätta en sak, en sanning som jag inte vet om den är stöttande eller medlidande men det är i alla fall något - inte är ni ensamma. Vi dras alla med det där.
Fast i år, med julstök, mängder med snö och julbelysning så försöker jag njuta av de stora snöflingorna, det sagolika ljuset som vilar över grannskapet och andas djupa andetag. Det där med att andas är rätt viktigt har jag förstått.
Så ta en till saffransbulle, drick julmust så det kittlas i näsan, le lite extra åt damen i kassan, glöm inte att vinka till Tomteboda vid Karlberg i Stockholm för julklapparnas skull, krama mamma, pappa och syskonen fast de bittert muttrar över mörker och elände och försök att skratta lite.
Det kanske hjälper lite. Jag försöker i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar