Jag hatar det här mellanläget. Att man nästan orkar, men ändå inte. Att kroppen säger JA men ändå säger NEJ. Att händerna skakar och att huvudet dunkar.
Jag vill också fastställa; jag gillar inte doktorer. Inte när det gäller prover och statistik och analyser. Jag litar inte på dem. Jag är inte rädd för sprutor eller vita rockar eller konstiga apparater som de använder, inte alls. Men jag kan inte helt och fullt lita på deras diagnoser. Jag har fått fel diagnoser förut, och det kan absolut hända igen. Så ni kanske förstår hur otroligt negativ jag är gällande att träffa läkaren imorgon. Det måste göras dock. Kan inte hålla på så här längre. Köra på något mellanläge utan kraft eller ro. Men jag är inte taggad på att sitta i något väntrum och stirra på den fula blekgula väggklockan, och le falsk; "Hej, jag är så pepp på att få idiotiska och falska diagnoser och bittra anvisningar på hur jag ska leva mitt liv. Hejdå."
Hej, jag är bitter brud 90. Funderar seriöst på att stoppa huvudet i snön och kyla ner ilskan och alla sura tankar som studsar mot skallbenet.
haha! det går nog bra, annars ta mitt råd istället:
SvaraRadera-börja ät neurokan, naturläkemedel mot lätt depression (ja, det fungerar) finns på apoteket.
-köp boken "mitt bästa jag, oftare"
-börja springa en gång i veckan!
-börja ta rosenrot + multi-vitamin på morgonen